Jenniebus's memoarer

Jag blir inte kvitt den. Ensamhetskänslan.
Den smyger på mig om natten och får mig att drömma de allra konstigaste sakerna.
Jag borde sluta tänka så mycket och leva istället, men det är svårt för mig som måste analysera allt hela tiden.

Who doesn't long for someone to hold
Who knows how to love you without being told
Somebody tell me why I'm on my own
If there's a soulmate for everyone?

Jag är en sån som lätt fäster sig vid folk. Och sen tror att personen kommer att lämna mig. Eller att den tycker illa om mig. Jag har väl ända sen barndomen kännt mig oomtyckt. Jag kan inte säga att jag var mobbad. För det var jag inte. Men jag var så konstig som barn, så få ville vara med mig.
Barndomen sätter spår. Jag tror verkligen det.
Jag har alltid kännt att jag älskar mer än vad jag älskas. I nästan alla fall.

Dessutom... Svartsjukan. Inte rolig. Jag blir så himla lätt svartsjuk. Och detta är bara med kompisar. Tänk sen då om jag får en pojkvän. Kommer jag då kunna lita på honom?
Jag hatar svartsjukan. Kommer över mig. Herregud mina vänner har andra vänner. Jag vet det. Jag accepterar det. Men en del av mig protesterar. Jag tror det är rädsla över att bli lämnad. Att någon inser att den här personen är mycket roligare än Jennie. Jag skiter i henne. Nu skulle aldrig någon av mina underbara kompisar tänka detta, men mitt undermedvetna försöker styra vad jag ska tänka.
Hatar det.

Men gud, här sitter jag och klagar när folk föds med fel kön. I fel kropp. Hej min kropp är en kvinnas, men jag är en man.
Jag var på en föreläsning idag genom psykologin. Han hette Robin och berättade om hela proceduren för att få byta kön. Starkt av människor att orka med detta. Han verkade som en jättebra kille och en underbar föreläsare. Made my day!